I Torsdags satt jag på stationen i Falköping. Jag fick vänta ett tag, för bussen skulle inte gå fören om 50 minuter. Jag satte mig i mitten, på bänken i mitten. Mitt emot den lite kraftiga killen, som med jämna mellanrum reste på sig och drog upp byxorna alldeles för långt upp. Sedan gick han, och kom tillbaka efter ett tag, med en liten chokladkaka. Jag tror det var en Anthon Berg. Denna satt han länge och studerade, liksom böjd över denna lilla chokladbit. Sedan öppnade han den försikigt och tog en lite bit, innan han fortsatte att studera den igen. Vad gör du? Tänkte jag och tittar åt höger. Och där sitter två tjejer i 25-27 årsåldern. Exakt likadana tjejer i 25-27 årsåldern. Likadana kläder, båda hade hästsvans och identiska glasögon, likadana handväskor och likadana resväskor. Och så satt dom där, båda med benen i kors och åt på varsin Kexchoklad. Min första tanke var; Vad i helvet? Skärp er. Min andra tanke var om dom skulle äta upp kexchokladen exakt samtidigt.

Till höger om mig stod en överklasskille med ful frisyr och snackade med ord han förmodligen inte visste innebörden av, allt för att imponera på den söta tjejen som förmodligen jobbade på tågen. Men när hon gått, gick han iväg, kom tillbaka, köpte en pepsi och satte sig mer ledigt än vilken medelsvensson som helst. Och så var han nog äntligen sig själv för en stund. Klockan gick jag jag bara önskade att bussen skulle vara där snart. Med Deathcab i lurarna och för mycket folk omkring mig ville jag bara fly. Men sen kom den, bussen. Och jag var räddad.