Allt har varit kallt idag. Jag har varit kall, frusen hela dagen. Jag har haft kalla kårar, kan man säga. Därför bestämde jag mig för att efter jobbet lägga mig i värmen i solariet en stund.

Sagt och gjort. Men efter en lång arbetsdag, och efter att ha gått upp klockan 6 i morse så var jag trött. Och somnade. Vaknade upp 20 minuter senare, förvirrad och varm. Klädde på mig och kikade försiktigt ut (dörren till solariet är nämligen i damernas omklädningsrum). Men det var lugnt. Kusten var klar. Ingen där. Inte heller i korridoren utanför, eller i fikarummet. Allt var tomt.

Allt var tyst.

Märkligt tänkte jag, drog upp jackan, öppnade dörren ut och kände den friska vinden i mitt ansikte.
Luft. Frisk luft. Skönt.

Men allt var grått utanför. Allt var tyst. Det stod bilar på parkeringen, och några lampor var tända i fönstret på vårdcentralen tvärs över parkeringen. Men allt var tyst. Allt var tomt.

Inte en människa sågs till. Jag var ensam.