Tankarna började snurra i mitt huvud, och stannade till på ett ord som lös med rött framför mig - zombies. Världen har gått under, alla har blivit zombies. Världen står stilla. Nästa tanke var hur jag skulle agera, och försökte minnas allt jag lärt mig från Left 4 Dead och Resident Evil.

Var är dom? Tänkte jag, men kom på svaret lika snabbt. Dom tål inte ljuset. Dom gömmer sig. Lurar i mörkret. I skuggornas famn. Blixsnabbt hoppade jag ner från trappan, och slängde en blick under lastbryggan. Men det var ingen där. Inga zombies. Jag började gå hemåt, ständigt på vakt. Ständigt på tå.

Plötsligt hörs ett ljud. Det låter som en bil, men inget syns till. Sedan ser jag den, en silvrig bil. Och sedan en silvrig bil till, och ännu en. Silver - regeringens färg. Tänkte jag. Silver är det sista man ser innan man förlorar livet. Om man är zombie då, och redan är död. Och som redan förlorat livet egentligen.

Men ni fattar!

Jag fortsätter gå. Allt är tyst, allt är tomt. Det enda som hördes var ljudet av löv som trippade över asfalten på vindens bärande armar. Sonderar terrängen noggrant med min blick, letar efter minsta rörelse i skuggorna. 

Ännu en silvrig bil åker förbi. Jag stannar till. Lyssnar. Men fortfarande är allt tyst. MEN när jag närmar mig hotellet, skådar jag någonting i fjärran. Jag kan inte riktigt urskilja vad det är. Det rör sig långsamt. Jag tar några steg till, fortfarande på min vakt. Och då ser jag - världen har inte gått under. Och det är ingen zombie jag möter. Det är en gammal dam. Med rullator. Och jag har aldrig varit så glad över att se en gammal tant förut.

Jag var räddad. Jag var inte ensam.

Och världen står inte still. Även om den rör sig med farten av en gammal, gammal dam med rullator. Så står den inte still. Världen har inte gått under.